fbpx

Är det saligare att giva än att taga?

Nationalmuseums unika samlingar är bland annat resultatet av gåvor och ekonomiska bidrag från flera donatorer genom åren. I utställningen Givandets glädje presenteras ett 80-tal av de senaste decenniernas gåvor till museet. Aurumforums skribent Louise Michaelsson fick en privat visning av konstvetaren och intendent Micael Ernstell och pepprade honom med frågor om samlande och givande.
Coq d´or brosch i guld med rubin och diamanter av Kerstin Ohlin Lejonklou
"Coq d´or", 1989. Brosch i guld med rubin och briljantslipade diamanter av Kerstin Öhlin Lejonklou, utförd av Lena Olofsson. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

Varför samla?

Under svenskt artonhundratal vill man skapa ett designmuseum inspirerat av Victoria and Albert Museum i London, men gensvaret är klent och något nytt hus för ändamålet byggs inte. Istället inrättas en avdelning för konst och design på Nationalmuseum 1885. Men vad visar man från en samling som ännu inte existerar?

Lyckligtvis finns det donatorer som är villiga att donera sina samlingar med form från äldre tider (femton- och sextonhundratal) och modern formgivning. Axel Bielke och Svenska Slöjdföreningen är några av dem. Genom åren har ett kontinuerligt arbete skett med att bygga på samlingarna. Förbättra och utveckla. Och ju mer tiden går, desto färre stora samlingar tar Nationalmuseum emot. Idag rör det sig oftare om enskilda föremål som ska komplettera och bidra till att än bättre berätta historien om vårt lands utveckling inom formgivning.

Förekommer det att donatorer fortfarande erbjuder stora samlingar?
– Ja. Då gör vi ett urval och för en diskussion med donatorn om vilka föremål som är intressanta för oss. Sedan får donatorn ta ställning till om man fortfarande vill donera eller avstå, säger Micael Ernstell, konstvetare och intendent på Nationalmuseum och ansvarig för avdelningen för samlingar av konsthantverk och design.

Donatorernas skäl till att vilja donera kan vara olika. Man kan ha samlat på något man tycker är fint under en längre tid och vill att samlingen ska finnas kvar. Eller donerar man ett enskilt föremål som man känner till att Nationalmuseum har behov av. Ytterligare en variant är att donera en summa pengar som Nationalmuseum självständigt kan köpa föremål för. Så gör Märta Christina och Magnus Vahlquist genom sin stiftelse. Så gjorde även Bengt Julin på åttiotalet då han grundade sin stiftelse, Bengt Juhlins fond.

Vem var Bengt Julin?
– Han var affärsman. Efter sin pension lade han hela sitt engagemang i att främja konsthantverk. Han var otroligt engagerad, gick på alla utställningar och gallerier. Han köpte ofta något själv från utställningarna så med tiden hade han hela huset fullt. Det var inga stora summor för honom men för den som ställde ut var det jätteviktigt, och det förstod han.

Var tog hans privata samling vägen efter hans död?
– Lite kom hit, jag gjorde ett urval ur den.

Regn från himlen brosch av Anna Atterling
"Regn från himlen nr 8", 2012. Brosch av Anna Atterling. Silver 925, vitkokat. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum
Halssmycke i silver av Anna Atterling
Halssmycke från 2006 av Anna Atterling,. Silver 925, vitkokat. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

Gör ni er av med föremål som ni någon gång köpt in? En ut en in?

– Nej, det får vi inte. Om det är ett material som till exempel förmultnar avskriver vi det när det inte finns längre. Men tanken är att allting ska finnas kvar för att man långt fram i tiden ska kunna se vad vi samlade på idag, säger Micael Ernstell.

Han är tyst en liten stund.
– Samtidigt går det ju inte att se vad vi har valt bort… Det kanske vore intressant….

Kan det hända att när du pysslar hemma med något helt annat kommer på ett föremål ni saknar?
– Absolut. Jag har jobbat här sedan 1988 och tillfört många föremål till samlingen. Det är en ständigt pågående tankeprocess. Ibland kan det hända att jag ser något hemma hos någon som jag anser att vi saknar i samlingen. Då ställer jag frågan om de kan tänka sig donera det.

Samlar du på något själv?
– Nej, det räcker med jobbet. När jag ska börja dö behöver jag inte fundera på var jag ska placera min samling. Den finns redan här, skrockar han.

När jag ska börja dö behöver jag inte fundera på var jag ska placera min samling

Varför gillar man att samla?
– Det som driver mig att samla här är att kunna erbjuda dig och alla andra en förklaring till varför svensk form ser ut som den gör idag. Då måste man veta hur det såg ut förut. Då kan man se en linje. Man vill väl ha någon slags struktur antar jag.

Micael Ernstell skiner upp vid tanken på ett exempel på det motsatta, när man samlar utan en bakomliggande tanke.
– År 1895 hade Nationalmuseum en donator som skänkte sin samling av tusen snusdosor!

Han älskade dosor?
– Han älskade dosor. Samlade utan struktur.

I Givandets glädje vill Micael Ernstell ge en eloge till de som donerat. Eftersom Föreningen Nutida Svenskt Silver firar 60-årsjubileum i år kändes silvertemat givet utan att han ville begränsa samlingen till enbart Nutida Svenskt Silver. Föremålen han har valt ut har skänkts på olika sätt.

Praliner av Anna Atterling
”Praliner” av Anna Atterling, 2000. Silver 925, vitkokat respektive svartoxiderat. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum
Vas I silver av Peter Bauhuis
Vas I silver av Peter Bauhuis.

Nilsson och Lejonklou i Skattkammaren

Vi går till montrarna i utställningen.
– Det här är det senaste föremålet vi köpte i silver med pengar från Bengt Juhlins fond.

Han pekar på ett verk av Peter Bauhuis som ställdes ut på Galleri Sebastian Schildt. I en annan monter står rikt dekorerade silverkannor.
– Här är ett urval ur en donation vi fick 1965 från Gunnar Philipsson som samlade på äldre silver. Han hade 3000 föremål, vi fick 28 stycken som vi önskade till vår samling.

Jag försöker ta in vidden av att ha samlat ihop tre tusen silverföremål.

Varför köper ingen silverkannor idag?
– Det är inte modernt. Överlag, så tror jag inte att unga människor har så mycket föremål hemma. Det är ganska avskalat och praktiskt. Köper man dessutom något av silver som ska putsas blir man rädd för det arbete det innebär men så farligt är det ju inte. Man behöver inte putsa varje dag.  Samtidigt är det ju väldigt många som tycker om saker och går loppisar. Steget därifrån är inte så långt att snäppa upp det i kvalitet.

Vad ska till för att konsthantverk ska få en högre status?
– Det vi kan göra är att visa till exempel silver för att det är fantastiska föremål och ett fantastiskt hantverk som vi måste berätta om. Att det är svårt att få en alldeles slät yta till exempel. Om man förstår hur mycket arbete som ligger bakom kan man beundra det också. Men hur man ska höja konsthantverkets status…Jag har inget bra svar på det. Då kunde jag sälja den lösningen.

Brosch I silver och guld av Kerstin Ohlin Lejonklou
Brosch i silver och guld, 2003. Kerstin Öhlin Lejonklou, utförd av Lena Olofsson. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum
Halssmycke Sahara i guld av Kerstin Ohlin Lejonklou
Halssmycke "Sahara", 1981. Guld, tanzanit, briljanter. Kerstin Öhlin Lejonklou. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

När är en samling klar?

– Det är den aldrig. Det händer så mycket i omvärlden, ibland kommer ny forskning som pekar på något intressant. Antingen har vi då föremålet eller så behöver köpa in det och då behöver det hittas pengar till det. Eller så inser jag att vi saknar något.

I Sverige är det inte så vanligt med donatorer i jämförelse med USA där det länge har varit ett mer naturligt sätt för privatpersoner att stödja konst- och kulturverksamhet. Donatorerna kan också komma i egenskap av en formgivare, till exempel en silversmed som ska avsluta sin verksamhet.

– Både Kerstin Öhlin Lejonklou och Anna Atterling rundar av sin verksamhet och har på eget initiativ kontaktat oss med erbjudande om att ta emot några av deras verk. Anna Atterling avvecklar eftersom hennes teknik är så krävande att hennes kropp säger nej. Kerstin Öhlin Lejonklou avvecklar på grund av ålder.

Kerstin Öhlin Lejonklous smycken som nu ligger i montern framför mig har jag redan sett på bild. Ändå är jag oförberedd på kraften i skönheten. Jag börjar fnittra lyckligt, håret reser sig på armarna.

Hur gick era diskussioner?
– Det skulle vara exempel på smycken från en så lång tidsperiod som möjligt. Vi hade två smycken sedan tidigare, ett hängsmycke från sextiotalet när hon var med på en utställning på Nationalmuseum som hette Ungt Svenskt Silver och ett smycke från en utställning som hette Sköna Juveler från slutet på nittiotalet. Jag bad tre eller fyra guldsmeder att göra varsitt juvelsmycke som vi skulle sälja i butiken. Ett av de fyra köpte vi själva.

Hoppets tänds i mig.

Är det någon juvelutställning på gång?
– Tyvärr. Det är dyrt med försäkringar och så…Men vi är ju glada för Skattkammaren där har vi ganska mycket av våra moderna smycken!

Vi går in i Skattkammaren. Trots att jag sett allting tidigare upptäcker jag nu efter vårt samtal något nytt i dem. Vi stannar framför smycken av Kristian Nilsson.

Kristian Nilsson är en slags smyckekonstens rockstjärna. Vad beror det på?
– När han var verksam var han helt ny i sitt uttryck och märktes verkligen. Det var personligt och expressivt. Det roliga är att se att även om tiden går är de fortfarande starka. Det håller än idag. När vi köper, köper vi ju oftast när det är nytt och då är det inte säkert att det är bra om hundra år. Det är spännande med nyförvärv, man måste öva upp en blick för kvalitet, form, färg och hur föremålet placerar sig i sin samtid.

Hur gör man det? Man tittar mycket?
– Jag antar att det är som alla andra kunskaper. Man övar.

Vi tittar på en ring med pärlor och briljanter som ligger i en specialdesignad ask av krokodilskinn. Stilen är minst sagt extravagant.
– Vi fick den av ett par som kom hit och sa att de ville att det här smycket skulle vara på Nationalmuseum. De berättade om hur det kommit till. Frun hade haft ett par örhängen med pärlor och briljanter. Dem tog de till Kristian Nilsson och frågade om han kunde göra något annat av dem och gav honom fick fria händer. När dom kom tillbaka hade han brassat på med en jättepärla och massor med briljanter. Hur dyrt som helst! Det var dom inte beredda på. Men dom är väldigt glada att ringen finns här idag.

Vi skrattar gott när vi föreställer oss känslorna av överraskning, lätt chock och förundran paret måste ha upplevt när de kom för att hämta ringen hos Kristian Nilsson. En stund senare tar Micael Ernstell och jag avsked i Skattkammaren, det är dags för honom att bege sig tillbaka till Skeppsholmen där Nationalmuseum har sina kontor.

Kvar står jag, i en skattkammare omgiven av juveler.

Cocktailring i vitguld med Söderhavspärla och briljanslipade diamanter av Kristian Nilsson.
brosch
Tips!

Louise har även skrivit en artikel om Nationalmuseums samtida smyckekonststamling.

Följ gärna Aurumforum på Instagram och Facebook för snabbast uppdatering vid nya artiklar.

Relaterade artiklar

Halssmycke-i-labradorit-och-silver-av-Pernilla-Sylwan

Fyrtal i labradoritmagi

Ädelstenen labradorit har inget med hundar att göra men allt med skönhet. Louise Michaelsson beskriver...

Brudkrona-i-silver-av-Lars-Arby-foto-Lars-Edelholm

Silver på Waldemarsudde

Under våren och sommaren mellan den 25 april och 22 september 2024, visas en utställning...

vaxla-ringar-vigselringen

Vigselringens historia – från hampa till guld...

Våren är lika med bröllopstider och vigselringar som är bröllopssymbolen nummer ett. Men hur kommer...

Armring i silver med vita och blå briljantslipade diamanter

Stel stämning

Visst är det trevligt med mjukt och följsamt men nu är tiden inne, eller tillbaka...

Halsband-i -18k-guld-med -turkos

Turkosen

Turkosen är en ädelsten många rynkar på näsan åt. Hippiesmycken, souvenirer och billigt skräp, tänker...

halsband caroline svedbom smycken fred

Smycken för fred

Smycken laddas med budskap och symboler som aldrig förr. Kanske speglar behovet av amuletter vår...

Cookies

Den här sidan använder cookies. Genom att använda sidan godkänner du användandet av cookies. Läs mer här.

Ok

Hantering av personuppgifter (GDPR)

NSG Sweden AB, samlar in och bearbetar dina personuppgifter för att anpassa din upplevelse av vår webbplats samt för att förbättra våra produkter och tjänster.

När som helst har du rätt att få tillgång till, korrigera och radera dina personuppgifter och att invända mot bearbetning av dina personuppgifter. Du kan utöva dessa rättigheter genom att skicka ett e-postmeddelande till följande adress info@aurumforum.se

NSG Sweden AB förbinder sig att respektera och skydda dina personuppgifter och din personliga integritet i enlighet med gällande lagstiftning, branschregler och andra relevanta normer. Vi lämnar aldrig ut dina personuppgifter till tredje part utan ditt godkännande.

JAG FÖRSTÅR