Visst är det trevligt med mjukt och följsamt men nu är tiden inne, eller tillbaka beroende på hur gammal du är, för det stela. En stel halsring är befriad från allt vad gulligt och sött heter, det här är ett smycke för den vuxna kvinnan.

Armring i silver med vita och blå briljantslipade diamanter. Foto: Louise Michaelsson.

Håller stilen

Under järn- och bronsåldern var den stela halsringen ett populärt val bland kvinnor med stil och status. Några tusen år senare formger en annan kvinna med stil: Torun Bülow Hübe, en rad varianter på den stela halsringen, med och utan hänge. En av de mer kända är Dew Drop för Georg Jensen.

När vissa av oss föredrar smycken som inte känns har jag gått åt andra hållet. Smyckena får gärna både synas och kännas, det är njutbart att känna ett smyckes tyngd mot fingret, runt halsen eller armen. Min stela halsring av Annie Jägbeck ger mig konturer.

Annie Jägbeck (1949-2016) var en svensk silversmed, född i Stockholms skärgård och verksam i Lund. När hon färdigställt ett smycke signerade hon det med för- och efternamn, för Annie Jägbeck fanns det likheter med att underteckna ett personligt brev till en vän.

Halsring av Annie Jägbeck. Foto: Louise Michaelsson.

Håller formen

Om den stela halsringen mest syns på damer över fyrtiofem med vurm för moderna smycken förhåller sig den stela armringen friare till både ålder och kulturella preferenser. Cartiers orimligt älskade Love Bracelet är just precis en stel armring, öppningsbar förvisso men likafullt stel.

Den stela, icke-öppningsbara armringen är ett kompromisslöst smycke som kan kräva viss ansträngning att få på. Men väl på plats håller den formen, ger inte efter eller kollapsar i en liten trasslig hög. Istället drar den uppmärksamheten till den sexiga och greppvänliga handleden och dess tunna hud.

I SVT har Anders Hansen åkt land och rike runt i sökandet efter svaret på hur vår personlighet är konstruerad. Medvetandets gåta gäckar numera inte bara filosofer och svampätande flashbackare utan också överläkare och vetenskapsmän. Vart ska jag själv? Har jag vad som krävs? En kväll ritar jag två cirklar på ett papper, en inuti den andra. I mellanrummet mellan cirklarna prickar jag olika konstellationer.

Stelt armband av Hubert Hydman. Foto: Louise Michaelsson.

Armring och två armband i silver.

Stel och sexig

AJ som driver Kosmos Jewellery kommer ner för den branta trappan som förbinder verkstaden på ovanvåningen med guldsmedsbutiken i bottenplan. I handen håller han en liten återförslutningsbar påse. Det är varmt i butiken, jag svettas i yllekappan som jag inte orkar ta av.

Ur påsen lirkar AJ fram min armring. Tre av fyra sidor har fått en skimrande, sidenmatt yta som gett metallen ett exklusivt utseende. Vita och blå briljantslipade diamanterna sitter på fyra olika ställen på armringens sida. Rytmen finns där, jag har prickat rätt.

Han räcker mig armringen och en lupp. I luppen ser diamanterna ut som nedsänkta i en kista fasthållna av fyra körn.

Jag strålar mot AJ.

– Men jag förstod inte logiken, säger han.

– Logiken?

– Ja, finns det inte en slags logik i kombinationen?

Jag rycker på axlarna och sätter på mig armbandet med stenarna vända inåt, synliga för mig men inte för andra. Ibland knäcker man koden om sig själv.