Den oslagbara känslan av egengåvor

Att köpa smycken till sig själv är en av de mest tillfredsställande, glädjefyllda, livsbejakande upplevelserna man kan vara med om. Till den som tycker att det finns något lite sorgligt med att köpa fina smycken till sig själv, skulle jag vilja säga att det verkligt miserabla är att inte köpa smycken du verkligen vill ha och som du har råd med, på grund av någon gammaldags uppfattning om att fina gåvor ska komma från en förälder, partner eller vän. Välj själv när du anser att du vill markera en milstolpe med ett smycke som är exakt din smak och som du har valt ut – det är inte svårare än så.

Medan aktier kan stiga och falla håller ett välgjort smycke i ädelmetall sitt värde, de som dessutom är dekorerade med ädelstenar, ännu lite bättre. Ta en titt på Auktionshusens vårauktioner för att få svart på vitt hur mycket redan burna, moderna och antika smycken betingar i värde och det är inte småpotatis.

Maxbud – en form av budget

Så hur mycket är okej att lägga?

I auktionssammanhang har jag fått rådet att på förhand bestämma sig för  ett maxbud, det är nämligen lätt att dras med i stundens hetta. Dagen för auktionen som säljer just precis en sådan antik brosch i platina som jag suktat efter snart ett helt år, slår jag på livesändningen på telefonen. Mitt maxbud är registrerat. Buden klättrar upp mot mitt maxbud. Maxbudet nås. Jag håller andan. Någon lägger fem hundra kronor över.  Besvikelsen känns kall i maggropen men jag ska inte lägga över. Jag sätter mig på händerna. Nu när matchen redan är förlorad skulle det till och med kännas bättre om broschen fullständigt rusade iväg. Jag håller andan. Men det kommer inga fler bud. ”Min” brosch slutar på en femhundring över mitt maxbud.

Undansatta medel – en annan form av budget

Det tycks finnas alla varianter för att finansiera smyckesköp.

Det finns en till mig närstående person (väldigt närstående, t o m extremt närstående) som under en period med god månadsinkomst spontanköpte pärlhalsband. En annan sätter undan pengar varje månad för att ha medel den dagen smycket med stort s dyker upp.
Och så har vi Marie Antoinette som köpte smycken på avbetalning. Det tog henne sex år att betala av ett par tre-radiga diamantarmband. Hennes mor skrev förgrymmat ”Nyheterna från Paris berättar att du just har genomfört ett köp av armband för 250 000 livres, och till följd av det har du rubbat din ekonomi.”  Armbanden klubbades för mer än 8 miljoner dollar på Christie’s lite drygt två hundra år senare.

En av de mest sansade och kloka svaren fick jag från en mångårig smyckesälskare utan bristande impulskontroll.

— Mer än jag lägger på utgifter som jag verkligen inte behöver och mindre än det jag sparar till pension eller reparation och underhåll av hus och bil.