Guldsmed med brokig bakgrund

Lamia Saab har en spännande och brokig bakgrund. Född och uppvuxen i Libanon med amerikansk pappa flyttade hon i de övre tonåren till Oregon för att studera konst för att sedan hamna som guldsmed i Nordnorge. Lamia bor nu sedan trettio år i Stockholm. Men låt oss ta det från början. Ingen i familjen har någon anknytning till guldsmedsbranschen eller har konstnärlig bakgrund.

Hennes pappa var en duktig amatörtecknare, men han valde att bli ingenjör. Pappan var amerikansk medborgare. När han besökte sitt gamla hemland Libanon träffade han Lamias mor, blev kär, gifte sig och blev kvar i Beirut. Där växte Lamia upp under 60- och 70-talet som en av fyra barn i familjen Saab. I dag är det få som förknippar Beirut med något positivt.

Men staden var något helt annat före inbördeskriget. Under 1960-talet och 70-talets första hälft gick charterplanen i skytteltrafik till Beirut. Här fanns ett hett nöjesliv, kulturlivet blomstrade och staden var ett viktigt finanscentrum – mellanösterns Paris, kallades Beirut.

– I Libanon var det väldigt modernt när jag växte upp, sannolikt mer modernt än Stockholm i mitten på 1970-talet, säger Lamia.

Det var dessutom ett land och en stad som då var mycket mer multikulturell och öppnare mot omvärlden, jämfört med Sverige.

– Jag kunde gå ut ensam på kvällarna, gå ut och dansa. Det var en trygg och vacker stad. Jag kände mig fri både i familjen och på stan, minns Lamia.

Hippietid med silver och turkos

Tanken var att hon, liksom hennes syskon, skulle resa till USA för vidare studier då de fyllde 18 år. Liksom deras pappa hade barnen amerikanskt medborgarskap. I Beirut gick Lamia först i den franska skolan, och när hon blev lite äldre i den amerikanska. Hemma talades engelska och arabiska. Smycken var inget hon vare sig intresserade sig för eller bar – jo ett smycke som hon som tonåring fick av sin far – det kommer hon ihåg. Det gillade hon. Det var hippietid och smycket hon fick speglade tiden i silver och turkos.

– Antagligen var det bara bijouteri, men jag blev väldigt glad för presenten. Mamma däremot använde mycket fina smycken, men dessa intresserade inte mig.

Visserligen tecknade och målade hon nog en del, men hon föredrog att spela fotboll, även om killarna sällan passade bollen till henne. Hon har alltid varit social. Velat hjälpa andra och berätta om hur saker och ting ligger till. Ett tag funderade hon på att bli journalist, en släkting tyckte att hon skulle bli advokat. Hon som alltid ställde upp och försvarade de som var i underläge.

– Att jag funderade på journalistyrket kanske berodde på att jag älskar att umgås med andra och att jag är så nyfiken på andra människor.

Det här med att skriva kom hon fram till var nog ändå inte hennes grej, utan det var just kommunikation som hon brann för. Hon inriktade sig på att läsa språk. Hon hade ju redan en bra grund efter att ha växt upp som mer eller mindre trespråkig.

– Jag ville inte studera språk för att jag var intresserad av språken i sig.

Jag ville lära mig språk för att kunna resa och träffa människor.

När Lamia fyllt 18 år reste hon till USA för att lära känna sin bakgrund och för att studera ännu fler språk. Hennes familj följde snart efter. Kriget hade startat i Libanon och familjen övergav Beirut för alltid. Hemma i Beirut hade hon på stranden umgåtts mycket med tyskspråkiga ungdomar. Hon hade till och med läst lite tyska på Goethe institutet.

När hon kom till USA och skulle börja studera så valde hon därför att läsa tyska, som hon redan behärskade en del, samt kinesiska, som var ett helt nytt språk för henne. Målet var att resa till Kina när hon lärt sig språket. Efter en tid på universitetet undrade hennes studierådgivare om det verkligen var språk hon skulle läsa.

– ”Du borde flytta över till avdelningen för konst”, ansåg han. Jag stod emot hans råd en tid. Men så flyttade han bara resolut över mig till konstinstitutionen. ”Du ska inte läsa franska, du ska läsa konst”, slog han fast.

Och studievägledaren hade nog rätt. Han såg Lamias konstnärliga begåvning. Hon fick nu arbeta med allt från att fotografera till att måla och göra etsningar. Men huvudinriktningen var just smycken. Lamia framhåller att hon aldrig har sysslat med någon sorts karriärplanering eller funderat på vad hon ska syssla med om tio år. Hon har hela sitt liv låtit lusten styra. Hennes livsdevis har varit: Go with the flow.

Smyckenas kommunikativa värde

Så trots att Lamia tidigare vare sig intresserat sig för smycken eller ens gillat smycken blev det nu hennes huvudämne. En orsak kanske var att hon nu började förstå smyckenas kommunikativa värde. En orsak till det kan vara att en av hennes bästa kompisar på skolan var native american och kom från en smyckesfamilj.

– Jag älskade och inspirerades av hans silversmycken med turkos och korall. De var så vackra och symboliska och jag fick möjlighet att använda dem i mina arbeten. Nu fastnade jag också för hantverket. Det var så roligt att kunna tillverka allt själv. På den här tiden var det heller ingen som funderade på sådant som kulturell appropriering.

Förälskelsen i smycken väcktes när hon förstod att de sa någonting, kunde bära på symboliska budskap. Att de inte bara tillverkades som dekoration. Visst hade hon tidigare förstått att de signalerade något – men då främst som statusmarkering. Det var inte den sortens smycken Lamia ville skapa. Tidsandan på universiteten var dessutom annorlunda jämfört med i dag.

– Jag gillade inte klassiska smycken med stora diamanter. De bars oftast för att visa att man hade pengar. Jag var så mycket antikapitalist man kunde vara.

Konstnärlig utbildning

Lamia levde en tid ett ganska bohemiskt liv och sålde sina smycken på lokala marknader. Alla omkring Lamia arbetade med silver, men så fick hon tag på lite guld och en lärare som kunde visa hur det kunde bearbetas. Utbildningen var främst konstnärlig. Det lades inte lika stor vikt vid hantverket som uttrycken, design och formgivning. Hon upptäckte att guld var ett spännande material och började fundera på möjligheten att göra nåt respektlöst med guld.

– Så fort jag kom ifrån att smycken i guld måste utformas tunna, med stor diamant, så blev guldet ett av mina favoritmaterial och gärna 24K.

Lamia påstår att hon har en något udda och konstig smak. Det gäller inte bara smyckesformgivning utan också musik och andra konstnärliga uttryck.

– Jag förstod att jag ofta skapade saker som var korkade och svårsålda även när jag sedan blev guldsmed på riktigt. Jag har alltid vid sidan om det traditionella guldsmedsarbetet gjort saker som jag har förstått att jag kommer att ha svårt att sälja.

Efter konstutbildningen i Oregon var hon osäker på om det var guldsmed eller smyckeskonstnär hon ville bli. Det går ju knappast att leva som smyckeskonstnär och ännu mindre som okänd smyckeskonstnär. Hon hankade sig fram genom att tillverka sina indianinspirerade smycken som hon sålde på lokala marknader. Men det här var en tid där hon inte oroade sig för framtiden. Världen låg öppen och det var bara att ta för sig.

– Har en dörr öppnat sig och det verkat roligt att kliva in så har jag gjort det. Det gäller att se till att livet blir så kul som möjligt, så länge det inte skadar någon annan.

För samtidigt som Lamia låtit lusten styra så har det inte inneburit att hon inte brytt sig om andra eller funderat över det egna ansvaret för samhällsutvecklingen.

– Hela mitt yrkesliv har gått ut på att inte köpa fel saker att inte använda fel produkter, även innan det var trendigt. Så fort jag blev medveten om att människor kunde fara illa av hur guld bröts så gick jag över till att bara använda gammalt, återvunnet guld.

Planerna var att ta en master i smyckeskonst. Men som så ofta var det något annat som lockade. Efter Bachelors utbildningen stämplade Lamia ut från skolan, jobbade extra, avyttrade de smycken hon hade kvar, sålde sin kära motorcykel och köpte en biljett till Europa.

– Det var lite snorkigt på skolan. Många på konstskolan tyckte att de var lite finare än andra. Jag kände att jag ville ta en paus.

Planen var att resa runt i Europa ett par år. Hon hade pluggat tillsammans med skandinaver och trivts med dem och deras inställning till livet. Någon sa att hon borde åka till Nordnorge och uppleva midnattssolen.

– Jag tänkte att jag det måste bo där under ett år för att kunna uppleva både mörker och ljus.

Sagt och gjort Lamia reste till Norge. Hon hade hört att det i Kautokeino fanns en guldsmed som gjorde konstnärliga smycken och som brukade anlita guldsmeder från hela världen. ­

– Jag liftade dit och knackade på dörren till verkstaden. Jag påstod att jag var guldsmed – även fast jag ju egentligen inte behärskade hantverket – och frågade om jag kunde arbeta där.

Språkkunskaperna blev en extra merit

Något jobb vid bänken var inte ledigt. Men hon fick bra kontakt med de andra som jobbade i verkstaden och butiken och tillbringade någon vecka med att ha trevligt och festa tillsammans med sitt nya kompisgäng. En dag hörde de ändå av sig från butiken. De hade förstått att hon talade franska och flera andra språk. Företaget fick varje vecka besök av busslaster med turister från hela världen. De erbjöd henne arbete i butiken.

Men efter en tid kände hon att hon ville bo i en större stad. Hon slog sig ner i Trondheim och drömmen om att göra smycken fanns kvar. Det var här i stan hon blev guldsmed på riktigt. Lamias plan var att knacka på hos guldsmederna i staden och erbjuda sina tjänster. Efter att traskat runt i staden utan resultat fick hon ett tips om en guldsmed från en butik och verkstad. De berättade att han aldrig blev klar med de jobb de lade ut på honom för att han hade mycket att göra. När hon kontaktade verkstaden sa guldsmeden att han precis hade lagt ut en annons och att han främst ville ha någon från Trondheim. Men Trondheimsborna ville inte ha jobbet och Lamia var välkommen till verkstaden. Han var nöjd med att hon hade en konstnärlig utbildning eftersom han även behövde hjälp med design och formgivning. Men sannolikt hade han överskattat hennes hantverkskunskaper.

Ett av Lamias uppdrag var att göra en traditionell enstensring. Hon tillverkade ringen och visade stolt upp sitt arbete för mäster.

– Han tittade frågande på mig och ringen och undrade: ”Vad är det där för något? Den kan jag inte sälja.”

– Jag förstod inte vad han menade. Borde jag ha gjort den i rött guld kanske, eller skulle det vara någon annan sten?

Men ringen var ju inte rak någonstans. Lamia trodde att hon gjort en fin ring, så som den skulle se ut. På skolan var det ingen som hade brytt sig om raka linjer. Var det acceptabla lödningar så ansågs det vara ett bra hantverk. Det var nog nu det gick upp för Helge, som guldsmeden hette, att Lamia nog snarare var konstnär än guldsmed. Naturligtvis fick Lamia göra om ringen. Helge kompromissade aldrig med detaljerna eller kvalitén. Han satte Lamia att putsa och lärde henne alltmer av hantverket, tekniker, verktyg och yrkesknep för att lösa kluriga situationer och problem.

– Helge lärde mig hur jag skulle göra och hur jag skulle tänka som guldsmed. Mitt första år i verkstaden blev jag någon slags lärling, trots att jag var anställd som guldsmed.

Viktigt med detaljerna

Hon säger att det är Helges förtjänst att hon lärde sig att lägga så stor vikt vid att detaljerna ska bli bra. Det har hon haft så stor nytta av under hela sitt arbetsliv, både som smyckeskonstnär och som guldsmed och hantverkare. Lamia blev kvar hos Helge under flera år och blev så småningom den guldsmed som hon utgett sig för att vara.

– Jag blev så intresserad av hantverket att jag under ganska lång period glömde bort konsten. Jag älskar att reparera, göra något nytt av något gammalt. Jag upplevde en stolthet i det jag gjorde och kunde göra.

Efter att nu ha bott i Norge några år började hon ändå känna att det var dags att röra på sig. Förverkliga sina planer på att resa till Kina. Hon hade ju läst en del kinesiska.

– Men så träffade jag mannen i mitt liv och livet tog en annan riktning.

Även hennes nyfunna man var trött på Trondheim. De ville båda slå sig ner i en större stad. Eftersom de ville bli kvar i Skandinavien valde de att bege sig till Stockholm. Hennes man hade en bror där och musikkompisar som han kunde spela med. Kanske är det en av Lamias starkaste sidor. Att hon så lätt anpassar sig till nya kulturer och platser och är så genuint intresserad av hur andra personer, med andra bakgrunder ser på världen. Att hon ser olikhet som en tillgång som man kan lära av. Hon gillar mångfald och att röra sig fritt i världen och ser med skepsis på de tilltagande nationalistiska strömningarna.

Dalahästar och Saab

Som amerikans medborgare, uppvuxen i Libanon med franska, arabiska och engelska som modersmål – så är det svårt att tvinga på henne en nationell identitet. Hon har svårt att svara på standardfrågan om vad hon ”känner sig som”, svensk, norsk, amerikan… kan man inte omfamna många identiteter samtidigt?

Och vad är det som är typiskt svenskt? Dalahästen? Lamia skrattar och berättar att hon länge trodde att dalahästen kom från Libanon. Hon växt upp med dalahästar på en hylla hemma i Beirut.

– Jag och min bror lekte ofta med dem. På en resa besökte jag Stockholm. I ett fönster såg jag massor av sådana hästar som vi hade hemma. Jag var tvungen att gå in och fråga varför de sålde libanesiska hästar i Sverigehuset!

– Efter att ha växt upp med dalahästar och med Saab som efternamn så är det kanske inte så konstigt att jag till slut hamnade i Sverige, skämtar Lamia.

Och hur vad det nu med dalahästarna? Hur hade de hamnat hemma hos familjen Saab i Libanon? Jo, föräldrarna besökte huvudstäderna i Europa på sin bröllopsresa. Det var på den touren de i Stockholm köpte dalahästarna som hamnade på hyllan i Beirut. Lamia beskriver det som hon bara råkade halka in i guldsmedsyrket. Det var ju ursprungligen inget som hon planerat att bli. Hon gillade ju inte ens vanliga smycken. Hennes väg in i yrket gick genom konsten och hantverket. Men att vara guldsmed kan vara så mycket. Och Lamia har alltid velat mycket.

– Jag ville göra alla delar. På konstskolan var smycken bara ett sätt för mig att uttrycka mig. Jag blev snart alltmer intresserad av själva hantverket – jag ville göra det bra också.

För sin försörjning tvingades hon göra en hel del traditionella smycken, som egentligen inte var den typ av smycken hon föredrog. Det är en konservativ bransch.

– Samtidigt sökte kunder upp mig för att jag gjorde lite annorlunda saker. Det blev som om jag arbetade i olika jobb. Dels sysslade jag med hantverket som jag älskar. Jag tog emot reparationer, gjorde storleksändringar och sysslade med nytillverkning.

Men det finns även en annan del i yrket som handlar om design och formgivning. Det är något helt annat. Många guldsmeder som jobbar småskaligt är intresserade av form och design, av att sätta ihop smyckena på ett vackert och spännande eller traditionellt sätt. De designar något som ska säljas. Design handlar om att lösa problem, allt från vackra smycken som kunden vill ha till att göra ett lås som fungerar bra.

– Sedan kommer ett tredje område inom yrket som vissa sysslar med och som jag gillar allra mest: smyckeskonst och att ställa ut konsten. Det har alltid legat närmast mitt hjärta.

Ofta har hon känt att hon i samma verkstad sysslat med tre olika jobb. Att driva företag kräver dessutom så mycket mer än att sitta vid bänken och fila. Det är administration, marknadsföring, kontakter med kunder och leverantörer och mycket annat. All denna press och att hon velat göra så mycket har gjort att Lamia haft perioder då hon har känt sig utbränd.

– Det tar mycket energi. I början märker man kanske inte av det. Man jobbar med sin hobby och då är det svårt att säga nej – även till sig själv och det man vill göra. Ingen sa att jag behövde designa nya smyckekollektioner eller jobba för utställningar.

Ofta var det så att hon arbetade som hantverkare och guldsmed under arbetsdagen. När klockan blev sex blev det sedan dags att skapa smyckeskonst.

– Jag gjorde det för att det var så kul! Men till slut sa kroppen ifrån. Det har varit svårt att komma tillbaka.

Nu koncentrerar hon sig på det som hon nu tycker är allra viktigast. Smyckeskonst. Det är svårt för henne som är så nyfiken och vill göra allt. Och att lyckas på smyckeskonstscenen är ingen barnlek. Kanske extra svårt eftersom hennes smyckeskonst är svår att placera in i ett speciellt fack. Hon beskriver sina verk som ofta stora och klumpiga men mer eller mindre traditionella om man jämför med dagens smyckekonst.

– Jag gillar att vara eklektisk och hör inte hemma någonstans. På gott och ont. När jag har presenterat mina arbeten för gallerier kan de ha svårt att placera in mig eftersom jag blandar friskt mellan olika discipliner.

Med fokus på smyckeskonst

Tidigt var det viktigt för Lamia att även hennes smyckeskonst också kunde bäras och fungera i vargdagslivet. Att det inte bara var smyckeskonst som visades på gallerier. Det har hon släppt allt mer på. Hon anpassar sig inte lika mycket numera. Det är okej att ha smycken eller en ring som kanske bara går att bära på en fest – som inte passar om du vill ha händerna i byxfickorna.

– Jag har en ganska konstig i smak. Och är kanske lite före min tid. En del av mina saker kan man tjäna pengar på först tio år efter att jag ställt ut dem.

Hon har tidigare deltagit i flera samlingsutställningar men bara haft en separatutställning. Men under året är planen att hon åter ska ha en stor separatutställning. Förhoppningsvis ska den även turnera runt. Det är den utställningen Lamia nu arbetar med.

Succesivt har hon avvecklat brödjobben, samarbetet med andra formgivare för att kunna koncentrera sig helt på sin utställning och smyckeskonsten. Hon har gjort sig av med sin stora verkstad med showroom och har nu en pytteliten verkstad, med bara de allra nödvändigaste verktygen.

Hennes unika smycken säljer hon numera på Galleri Platina och i egen webbshop. I början var det svårt att avveckla andra jobb. Hon tyckte ju att det var så kul. Hon har under många år trivts och samarbetat med Mumbai Stockholm och gjort produktutveckling, nytillverkning och reparationer för dem. Hon behöll den kontakten även i sin lilla verkstad. Efter en tid blev det allt mer jobb. Till slut var hon tvungen att säga stopp och koncentrera sig på egna verk.

Att smyckeskonst ligger så nära Lamias hjärta beror nog även på hennes starka rättvisepatos. Att hon vill hjälpa till att skapa ett bättre samhälle. Det var därför hon funderade på att skriva, det var därför hon en tid arbetade med ett insamlingsprojekt för Läkare utan gränser. Hon kom så småningom fram till att det var just som smyckeskonstnär hon kunde göra största skillnaden. Det är det hon kan och det är det hon är bra på. Hon har under åren gjort smycken där en del av överskottet gått till olika organisationer som Svenska Pen och Bröstcancerföreningen.

– När jag startade planerna på utställningen var tanken att den skulle handla om mig. Men det har hänt så mycket i samhället under åren så utställningen kommer istället att bli en samhällskritisk kommentar.

Hon har ju alltid i sin smyckeskonst arbetat med viktiga teman, som de mänskliga rättigheterna, mot rasism och miljöfrågor. Det här var frågor som hon kände var viktigare än egot.

– I mitt huvud känner jag att det kan vara min sista utställning. Sedan ska jag kanske inte jobba så mycket med smycken. Bara göra enstaka unika verk.