En förtrollad fusion

Av bara farten är det lätt att tänka ädelstenar när det kommer till färg och smycken, men med emalj kan man skapa både smycken som skimrar likt siden och lekfullt glada utropstecken i poppiga färger. Mina örhängen är skapade av den norska smyckedesignern Catrine Linder Sandberg. Hon älskar emalj och det är hon som har fått mig att bli nyfiken på den där förtrollande fusionen mellan glas och metall.

Emalj tillverkas av en glasmassa som mals ned till pulver. Detta appliceras sedan på exempelvis metall eller keramik (som pulver eller utblandad med vätska). Arbetet hettas sedan upp, i en brännugn eller över en gaslåga, så att pastan eller pulvret smälter och fäster vid underlaget. Catrines inspirationskälla är Nordnorges storslagna natur och med emaljens hjälp fångar hon in dess färger och nyanser och fäster dem på sina smycken.

– Jag vill ha med färger i min design utan att använda ett material som redan har sin form som till exempel ädelstenar. Emalj är dessutom en otroligt hållbar teknik att färgsätta med. Jag är helt kär i denna urgamla teknik som använts sedan flera tusen år tillbaka, säger Catrine Linder Sandberg.

Färgglad uppfinning

Människan har i alla tider velat sätta färg på tillvaron. Färg berättar om status och makt, och har varit förenat med skönhet – tänk bara på de vita marmorstatyerna från antiken vi i dag ser på museer som ofta var målade i djärva färger. Det finns ett avsnitt i Euripides drama om trojanska kriget där Helena beklagar sin skönhet och önskar att hon kunde torka bort den, likt färgen från en staty.

Under tusentals år har vi färgat textilier och andra produkter med hjälp av naturen. Utvunnit pigment ur växter, krossat lapis lazuli för att få en djupt azurblå färg och krossat sniglar för att få den majestätiska färgen lila som var Kleopatras, Caesars och andra kungligheters favoritfärg. Vi har sminkat oss med ögonskugga av koppar och bly. Tillverkat rouge av lera och målat ögonen med kol. Och någon gång för ungefär 3 000 år sedan kom någon på att man kunde bränna fast en glas- eller glasliknande massa på metall och keramik.

Den mykenska civilisationen

Exakt var och när emaljeringskonsten såg dagens ljus är lite oklart, men man kan anta att den blev känd av en slump, som en sidoupptäckt under smältningen av glas. Vid utgrävningar av den mykenska civilisationen, en bronsålderskultur i Grekland, har man hittat guldringar med inlägg av små glasbitar som bränts fast i ringen, en och en. Just därför har det blivit vanligt att säga att mykenerna ”uppfann” emaljeringskonsten men snarare handlar det om en slags övergång till emaljeringen.

”A great art unto itself”

Mykenerna var i alla fall ett fantastiskt hantverk på spåren som med tiden utvecklades och spred sig över världen. I dag är det lätt att gå vilse bland alla olika tekniker (och namn). Champlevé-tekniken är en av de allra äldsta. Den går ut på att man skär ut eller etsar mönster i metallen, som sedan fylls med emalj och bränns. Cloissoné innebär att man bygger upp mönster av metalltrådar på en metallbotten och fyller de uppkomna cellerna med tunna lager av emaljpulver. Renässansens store guldsmed Benvenuto Cellini använde plique-à-jour, en teknik där emaljen bränns in i en öppen metallram (och alltså inte på ett underlag) som gör att ljuset släpps igenom. Därav namnet: En glimt av dagen helt enkelt.  Cellini själv kallade tekniken “A great art unto itself”.

Under den korta men intensiva Art Noveau-perioden fick emaljen ett ordentligt uppsving, med smyckekonstnärer som René Lalique i spetsen (jag återkommer till honom och Art Noveau). Och det går förstås inte att skriva om emalj utan att nämna Fabergé. De flesta är nog överens om att ett av hans stora bidrag till smyckekonsten är användandet av färg – genom emalj bland annat. I hans verkstäder lär det ha uppfunnits mer än 145 nya nyanser av emalj. Fabergé lät sig inspireras av, och förfinade, gamla tekniker, och den teknik som kanske främst förknippas med Fabergé är guilloché-tekniken. Den handlar egentligen om en graveringsteknik och när den täcks av genomskinlig emalj uppstår ett fascinerande ljusspel över mönstret.

”the combination of the gardener’s green fingers and the touch of a successful pastry-cook”

Juveleraren Kenneth Snowman skriver i sin bok om Fabergé att de skickliga emaljörerna som arbetade i hans verkstäder hade ”the combination of the gardener’s green fingers and the touch of a successful pastry-cook”. Varje teknik har sin charm och sina egenskaper. Gemensamt är att de tillåter smyckekonstnären att experimentera och leka med färg.

Temperaturkänslig teknik

Puh, det finns många fler intrikata tekniker men jag stoppar där och konstaterar bara att varje teknik har sin charm och sina egenskaper. Gemensamt är att de tillåter smyckekonstnären att experimentera och leka med färg.  Själva hantverket är förstås på fullaste allvar. Det är en krävande teknisk konstform som kräver djup kunskap om smältpunkter – men också en intuitiv känsla för materialet.

– Varje färg/emalj har sina respektive egenskaper och är olika känsliga för temperatur. Det har tagit mig år av träning att bemästra både färger och ugnen, det är hårfina gränser mellan tid och temperatur. Har jag inte koll hittar jag en smält silverklump med emalj i, i stället för ett smycke i ugnen, berättar Catrine.

En liten repetition:

Äkta emaljering handlar alltså om att smälta ned pulverglas och överföra det på metall. Ibland hör man talas om kallemalj, vilket är ett samlingsbegrepp för olika material som används för att imitera emalj. Oftast används ett kompositmaterial. En variant av kallemalj är epoxiharts. Olika lacker kan också räknas in här.
– Det är lite som att jämföra den finaste oljemålning med en målning gjord med affischfärger, förklarar Catrine.

Emaljsmycken – en norsk historia

Jag har ännu ett emaljsmycke i mitt smyckeskrin, ett hänge i form av en fjäril som skiftar i grönt och blått och orange. Jag fick det som barn och det är ett av mina signatur-smycken. Helt bedårande. Även det är skapat i Norge, av anrika smyckefirman David-Andersen, som mer eller mindre kommit att bli synonymt med just emaljsmycken. Emaljering har en lång historia i Norge, men fick ett extra starkt uppsving när Art Noveau-rörelsen, eller Jugend som vi säger här, svepte in över världen. Stilen existerade bara ett kort ögonblick, från 1890-1910, men hade en stark påverkan på smyckedesign. Det var en helt ny idé där originalitet och form var viktigare än värdet på materialet. Organiska former, växtslingor och böljande linjer stod i fokus. Med emaljens hjälp målade Art Noveau-smyckekonstnärerna fram en skimrande sagovärld influerad av naturens mystik.

Den oöverträffade mästaren var René Lalique (1860-1945) vars alster brukar ses som själva essensen av fransk Art Noveau. Sigrid Barten, expert på Lalique, jämför honom med både en skulptör och målande konstnär. Hon har förklarat hans verk så här: ”Lalique’s work is a synthesis of all the arts. The shapes, contours and relief remind me of sculpture, and I find that his use of colour closely resembles that of painting. He pushed the boundaries of his art in his jewellery designs. He introduced new materials, hard or semi-precious stones, ivory, glass — not to mention all kinds of enamel. His palette was much more diverse than that of a painter or sculptor.”

Emaljen i dag

Nog om historia. Det är lätt att tänka antikt och vintage när man hör ordet emalj, tankarna fladdrar iväg till just namn som Fabergé och Lalique. Men dagens smyckedesigners och juvelhus sätter en modern twist på emaljen. Det märktes inte minst på smyckemässan i Vicenza i höstas där lekfulla emaljsmycken tog stor plats. Även om tekniken förblir densamma, har användningen av den i formgivningen utvecklats för att passa dagens smak. Såväl juvelhus som mindre oberoende juvelmärken utforskar emaljen för att tillföra smycken ett nytt uttryck. Våren spås bli färgsprakande. Jag kommer förmodligen att förälska mig i en turkos kostym. Och fegar jag ur, då vet jag att det finns ett turkost skimmer i Catrines verkstad.

Fick du upp ögonen för emaljsmycken och vill se mer?

Här kommer några tips:

• Norska Art Noveu-smycken
  På Jugendstilsenteret og KUBE i Ålesund, Norge, finns en fin samling med norska emaljsmycken från Art Noveau-perioden. Samlingen representerar olika tekniker med mästare från den tiden då norsk emalj vann internationell ryktbarhet.
• Boktips! ”Northern Lights The beauty of the Forgotten Scandinavian Enamel Jewelry Artisans: A Compendium of Enamel Jewelry Art Makers and Marks, Scandinavian Golden Era of Enamel Jewelry 1860-1960.”
• Smyckesmärken som gärna använder sig av emalj idag: Ilgiz Fazulzyanov, Feng J, Anna Maccieri Rossi, Bea Bongiasca, Melissa Kaye, Noor Fares, Aisha Baker, Sophie by Sophie och Catrine Linder Sandberg.