Jag är på väg till Kristina Johansson på KJ Design. Jag lägger in adressen från hennes hemsida på GPS:en och jag vägleds in på allt mindre vägar på landsbygden mellan Göteborg och Alingsås. Asfalt blir en grusväg, blir traktorspår och så står jag spanande ut över en kohage. Jag ser bara kor– ingen guldsmedja. I ett hus i närheten känner de igen namnet, men vet inte var det ligger. De berättar att fler än jag letat efter KJ Design i kohagen. Jag ringer Kristina som ber mig att åka enligt den adress hon uppgett. Inte adressen på nätet. Det gäller att vara försiktig när man jobbar med ädla metaller och stenar.

Ett par mil senare är jag framme. I härlig sommargrönska ligger smedjan. Den välutrustade verkstaden ligger i källarplanet och i övervåningen, ute på terrassen, bjuder Kristina och hennes dotter Louise mig på kaffe. Dottern är numera även lärling i guldsmedjan. Kristina Johansson är inte bara en mycket skicklig guldsmed. Hon är även ordförande i Sveriges Guldsmedsmästares riksförening. Men någon föreningsmänniska är hon egentligen inte.

– Jag är ingen organisatör och hade man vetat hur ostrukturerad jag är så hade de nog inte valt mig. Men jag tycker det är kul, säger Kristina och skattar.

Hennes drivkraft som ordförande är att värna yrkets kvalité och säkerställa en bra utbildning för en framtida generationer av guldsmeder.

– Även mötet med kollegor är fantastiskt och att vi tillsammans kan uppnå olika mål.

Kristinas resa

Själv hade hon först inte alls tänkt på möjligheten att bli guldsmed.

– Jag läste ekonomi på gymnasiet. Efter tre år så kände jag att det var så tråkigt så att jag nästan kunde lägga mig ner och dö.

Kristina bestämde sig för att bli hantverkare. Smycken hade hon alltid gillat så hon satsade på att bli guldsmed. Hon började på Konstindustrihögskolan (HDK) som då hade en fyraårig guldsmedsutbildning. En utbildning som krävde att studenten samtidigt arbetade hos en guldsmed. Utbildningen på HDK var på den tiden ingen konstnärlig högskoleutbildning, utan en mycket praktisk utbildning till guldsmed. Utbildningen skedde från sex till nio på kvällarna och på dagarna arbetade hon i guldsmedsverkstaden. Detta var 70- och 80-tal och en tid då Sverige var på väg att göra sig av med både hantverkare och hantverksutbildningar. Hantverk låg inte i tiden.

– Min far som var grafiker var emot att jag valde att bli hantverkare. Det här var ju yrken som var på väg att försvinna. Han tyckte att jag borde satsa på att arbeta på sjukhus, eller något jobb som hade framtiden för sig.

Men det är på väg att ändras. Hantverk har fått en renässans och allt fler förstår hur viktigt hantverk är för ett väl fungerande, hållbart samhälle. Kristina har nu försäkrat sig om återväxten i det egna förtaget. Hennes dotter – Louise – gick en designutbildning och tänkte använda den för att arbeta med kläder. Nu har hon tänkt om och börjat som lärling i mammas verkstad.

– Hon har stor nytta av designutbildningen även som guldsmed. Hon har lärt sig att framställa design på det professionella sättet.

Själv började Kristina som anställd hos guldsmeden Evert Lindberg i Göteborg efter HDK. – Han hade en butik i Göteborg ihop med Wilhelm Christiansson, jag arbetade både som guldsmed och säljare i 11 år. Jag erbjöds sedan att ta över butiken och verkstaden. Men butiksarbetet tyckte hon var dödligt trist.

– Istället köpte jag verkstaden och maskinerna och så lade de ner butiken. En kundkrets hade jag ju redan och den tog jag med mig till KJ Design.

Kristina behärskar även gravyr och fattning men vid faden- och pavé infattningar krävs en erfaren juvelfattare. Det börjar i dag bli allt svårare att hitta skickliga fattare som vill åta sig arbete från guldsmeder.

– Förr var ju fattaren inriktad på att infatta stenar i ringar som guldsmeder tillverkat. Men nu börjar fattarna själva även vilja sälja och tillverka ringar.

Under flera år har Kristina tagit emot lärlingar från Leksands hantverkslärling och Falköpings guldsmedshögskola.

– Det är något jag verkligen rekommenderar andra hantverkare inom yrket att göra, dels för att rädda återväxten och att det är väldigt roligt och berikande. Det är nyttigt att få del i olika generationers syn på design, färg och form för att inte fastna i ett formspråk.

Kristina tycker att det är viktigt att låta lusten styra i arbetet. Det är så man utvecklar sitt eget formspråk. Får man inte arbeta med det man tycker är kul blir man sur och tappar arbetsglädjen.

Kristina gillar “More is more”

Efter många år i yrket vet hennes kundkrets hur hon arbetar, vilken typ av smycken hon producerar. Själv menar hon att hon arbetar tvärs emot den berömda minimalistiska devisen: ”Less is more” snarare arbetar hon efter mottot: ”More is more”.

– Min guldsmedlärling som blev fattare härstammar från Iran. Han sa: ”Du är mer iranier än svensk, du jobbar i fel land”.

Även när det gäller inredning och design överhuvudtaget gillar Kristina massor av färger och är inte rädd för att lägga till lite extra. Men det ska inte vara blingbling- material– utan idel ädla metaller och stenar.

– Jag korsar gärna olika stilar – varför inte modernism och barock?

Vi kommer att prata om organiska former, spansk modernism och böljade former. Det är också något hon gillar.

– Vad jag gillar beror också lite på vilket humör jag är i. Men kanske är det trots allt funkis som ligger mig närmast formmässigt. Men jag vill gärna jobba in till exempel lite barock eller något annat som bryter upp.

Hon menar att blandningen av stilar kan liknas med en konsthall. Själva lokalen är så ren och vit är för att man ska titta på konsten. Själva konsten kan ju då vara hur rolig och färggrann som helt. Hennes stil kan kanske beskrivas som medveten eklekticism. Tiden på HDK och på praktikplatsen var väldigt lite inriktad på det konstnärliga. Där handlade det enbart om teknik och hantverk.

– Det var det första de sa till mig på min praktikplatsen: ”Är du en sån här konstnärstjej?” Jag svarade: ”Det vet jag inte, det får ni avgöra”, för jag fattade ju att det där ”konstnärliga” var inte alls populärt.

Eleverna skulle inte tro att guldsmide handlar om konst. Att vara guldsmed var minsann inget flum.

– I början var det ju så tråkigt. Vi gjorde reparationer. Jag skulle göra enstensringar och lärde mig att göra tunna eländesringar. Vi fick göra tråkiga läns- och carmoséringar och allt sådant. Det var ju ingen feeling i det.

Hon säger att det roliga började när hon anställdes som guldsmed hos gravörmästare Wilhelm Christiansson och guldsmedsmästare Evert Lindberg i Göteborg

– Evert hade ett kassaskåp fyllt med så mycket ädelstenar så att man blev galen! Och framför allt gjorde han ju fantastiska, roliga smycken. Han hade bra kunder helt enkelt. Där fick jag upp intresset för det här med hur man kan skapa spännande smycken och arbeta mer kreativt.

Men ändå, det var fortfarande väldigt strikt även hos Evert. Inställningen var att kvinnor inte ville bära stora smycken. Det ansågs inte passa kvinnors små händer

– Jag ville redan då skapa stora smycken. Men det var först när jag öppnade eget 1990 jag fick möjlighet att göra riktigt stora smycken. Och det gjorde jag – och åkte jag och visade dem för Evert, vars kommentar var: ”De är stora de här”.

Hon menar att det är en seglivad myt att kvinnor vill ha små smycken och kanske också en generationsfråga. Däremot har det stigande guldpriset gjort att stora smycken sticker i väg prismässigt.

– Det ser man i smyckehandeln och i butiker. De har de minskat på storleken på allting och försöker framhålla att det är modernt. Allt är mycket tunt. De gör vigselrings-ringar av bara 1,5 gram guld. Det är en katastrof!

En möjlighet om man ändå vill göra lite större smycken är att arbeta mer med silver. Men det är inte riktigt Kristinas grej. Hon använder silver främst för att skapa nya smycken, för att göra prototyper. Men hennes dotter är inte främmande för att i högre utsträckning arbeta i silver som material. I dessa dyrtider är det tur att kunderna fortfarande verkar ha mycket guld kvar i sina byrålådor som de vill att Kristina ska göra nya smycken av.

– Under pandemin var det helt crazy. Men fortfarande kommer många kunder in med stora påsar guldskrot.

Glittrande ädelstenar

Kunderna lämnar ofta beslutet av utformningen till Kristina. De frågar ofta henne vad hon tror att de passar i. Hon har köpt på sig massor av stenar och bland dessa kan kunderna bli fast länge. Syntetiska diamanter är däremot inget som Kristina sysslar med. Det är allt för stor risk att de blandas samman med äkta diamanter i verkstaden.

– Nej, jag sysslar inte med de syntetiska. Jag köper inte in dem och kommer inte göra det heller. Om någon frågar så säger jag att jag tycker att syntetiska diamanter är fake-stenar och att de inte har något andrahandsvärde.

Hennes smycken är dessutom ofta tekniskt avancerade. Kristina gillar teknik – det vittnar inte minns hennes välutrustade verkstad om.

– Det är kul med tekniska grejer. Jag gillar både glitter och teknik.

Kristina tar fram sin kollektion av ringar. Omkring två tredjedelar av kunderna väljer ringar utifrån hennes ringkollektion – resten är strikt hållna arbeten designade efter kundens egna önskemål. Den mest avancerade ringen får kunden betala omkring en miljon för. Men då får köparen tre ringar i en.

När Kristina skapar fritt resulterar det alltså ofta i rejäla ”more is more” smycken med massor av stenar. Hennes kollektion tillverkas inte som en serie smycken i förväg. Även när kunderna väljer en ring ur hennes kollektion finns det alltid med detalj som skiljer i den färdiga ringen: guldsort, sten, infattning eller ytbehandling. Och när Kristina tar fram sina många askar med stenar som kunderna kan botanisera i blir det ofta långa diskussioner – för Kristinas sten-entusiasm smittar.

– Det finns ju även väldigt fina stenar som inte kostar lika mycket som diamanter. Kunder med en något mer begränsad budget väljer ofta turmaliner som ju både är prisvänliga och finns i väldigt många olika färger, även mindre safirer kan då vara ett alternativ. Det gäller att förklara för kunden olika stenars hållbarhet. Ska den ha i stort sett obegränsad hållbarhet är det den hårdaste stenen som är bäst.

– Och i huvudsak vill mina kunder ha just diamanter.

De flesta som beställt tid och tagit sig till Kristinas verkstad beställer också ett smycke. Det är ovanligt att de går ifrån hennes verkstad tomhänta.

– Ja, det gäller alltså de kunderna som inte ska gifta sig. När de gäller riktigt unga par som ska gifta sig blir det affär ungefär varannan gång. Vigselringar står för halva företagets omsättning.

– De som kommer hit och söker lite dyrare vigselringar är ofta par som är lite äldre, som kanske ha varit gifta tidigare. Denna gång vill de satsa rejält på sina ringar.

Optimistisk inför framtiden

Kristina är optimistisk inför framtiden. Nu när även hennes dotter kommit in i branschen kommer KJ Design sannolikt vara tryggat för många år framåt.

– Louise har talang för yrket. Hon har fruktansvärt bra potential för att bli framgångsrik guldsmed, slår Kristina fast.

De kompletterar varandra bra. Bland annat är Louise betydligt mer strukturerad och hon har en professionell designutbildning som hon kommer att få stor nytta av som guldsmed.

– Du kan se mer in i framtiden, säger Kristina till sin dotter. Du ser ofta möjligheter som jag missar och du kan också tänka mer kommersiellt och har nya idéer på hur man kan marknadsföra kollektionerna.

Hon framhåller att hennes dotter är en tillgång vid utvecklandet av företaget. Själv är hon mer här och nu – gillar arbetet vid bänken, gillar det tekniska och att skapa smycken tillsammans med kunderna.

Som ordförande för Guldsmedsmästarna framhåller hon vikten av att se till att det utbildas nya skickliga hantverkare – men också företagare som kan utveckla företagen och som kan sälja. Det är lätt att guldsmeden fastnar vid bänken – det är oftast hantverket som är identiteten.

– Jag fick tidigt öva på detta när jag stod i butik då och sålde. Det var tråkigt, men jag lärde mig mycket.

Kristina tror på det personliga mötet

När hon startade eget 1990, och inte längre hade butik, kom det inte längre in några spontankunder till henne. Inte heller sociala medier var ännu igång. För att nå nya kunder ordnade hon utställningar ett par gånger om året. Besökarna fick anmäla sig och så bjöds det på något att äta och kaffe.

– Medan en grupp åt och fikade uppe i övervåningen fick den andra gruppen gå ner i ateljén och titta på juvelutställningen. Det fanns flera speglar i ateljén där de kunde prova smycken som fanns i flera olika stilar. Det gav ganska bra med kunder och blev som ringar på vattnet. Det dyker fortfarande upp kunder som varit med på en av dessa utställningar och är redo för att beställa sitt drömsmycke.

Kristina tror att personliga möten är viktigt även i tider när mycket av kontakterna sker över sociala medier. Men det gäller att satsa på rätt kunder. De som vill handla smycken. Som liten hantverkare kostar det allt för mycket att lägga ner tid på personer som inte kommer att köpa något.

– Många är fascinerade av tillverkningsprocessen och önskar vara med och se på och det är okej om jag arbetar med deras beställning. Men det har hänt att personer kommer hit bara för att bli underhållna och att få lära sig tillverka egna smycken. Där sätter jag en gräns, det ställer jag inte upp på.

En annan kategori som hon aktar sig för är kulturmänniskorna. Dem har hon stor skepticism inför. De är högtidliga och vill veta om hennes historia och ger massor av beröm för den kunskap som finns i verkstaden.

– Jag är inte intresserad av den typen av beröm och bli framställd som ett slags museiföremål. Utan jag vill ha hit människor som känner samma passion som jag. Personer som vill uppleva stenar och hela den känsla som diamanter och guld och smycken uppbringar.

Det här är människor som också kommer beställa ringar och smycken. Som både avsätter pengar och har passion för smycken. Som professionell måste man välja vilka man vänder sig till med sina produkter. Ofta är det de personliga mötena som leder till en beställning. Kommer det en stor grupp är det kanske bara en som handlar i alla fall.

– Nu är det länge sedan jag hade den här typen av träffar. Den senaste utställningen hade jag för drygt tio år sedan.

Hon tycker inte att det är någon större nackdel att verka en bit ut på landet.

– Det skulle inte löna sig att öppna någon sorts showroom på stan. Antingen kommer kunderna till mig eller så besöker jag dem. Det fungerar bra.

Vill du läsa fler spännande artiklar från Tid & Smycken så hittar du dem här.