Hiphop förknippas sällan med exklusiva gallerimiljöer eller finmekaniskt metallhantverk. Ändå är det just där guld- och silversmeden Mona Fällberg har funnit ett av sina starkaste uttryck – i smycken där hammarslag och filtag följer hiphopens rytm och energi. I en kollektion på ett tjugotal verk har hon tolkat musik som präglat flera generationer och översatt den till metall, form och struktur.

Smyckena som hon visar vittnar om Monas kärlek till musiken, hantverket, till kvalitet och till kontraster. De är tolkningar av ikoniska rapplåtar och kan ses som en hyllning till legendariska artister verksamma under de första trettio åren av amerikansk hiphop-kultur.

En av de mest centrala tolkningarna är en kraftfull Kuban link-kedja inspirerad av Jay-Z:s megahit 99 Problems. Låten handlar om svårigheter och motstånd genom livet – eller Jay Z, som han numera stavar sitt artistnamn. I texten rappar han: “I got ninety-nine problems but a bitch ain’t one.” Monas smycke består av en kedja med 99 ärrade silverlänkar – symboler för problem, strider och utmaningar som livet lastar på oss. Kedjan avslutas med en guldlänk infattad med diamanter, som kan ses som människans förmåga att övervinna motstånd och hur svårigheter i slutänden också kan bli till styrka.

Hyllning till hennes musikhjältar

Genom kollektionen går det att följa hiphopens giganter tolkade i metall, framvuxna i Monas verkstad där hennes arbetsljud blandats med musiken som varit en ständig följeslagare. Hiphop är musik hon växt upp med, och under arbetet har hon inspirerats av raptexter som uttrycker krav på social rättvisa och fungerar som verktyg för självbejakande. Beats som ofta bygger på samplingar – i sig hyllningar till tidigare musikhjältar – bildar grunden.

– Det är just dessa beats som har blivit ett soundtrack för många av oss i flera generationer. Allt det har fått ta sin form när jag arbetat fram kollektionen i smedjan, säger Mona.

Här finns också en smalare kedja som kan ses som en visuell spegling av beatet i Touch It med Busta Rhymes – en energifylld och kraftfull låt med dominant trumrytm och distinkta syntar, typisk för sin tid. På en kraftig ring står texten “Hey Ya!”, hämtad från Outkasts hitlåt som blandar funk, pop och hiphop och som blev en av 2000-talets mest framgångsrika låtar.

Kollektionen rymmer även berlocker med låtnamn kopplade till några av hiphopens mest betydelsefulla kvinnliga artister. U.N.I.T.Y av Queen Latifah, släppt i början av 1990-talet, är en kraftfull hyllning till kvinnlig styrka och självrespekt, här tolkad med jazzens själ som grund. Doowhutchyalike av Digital Underground representerar den alternativa, lekfulla sidan av rapmusiken – långt från gangsterrapens estetik. Och Shoop av Salt-N-Pepa, en av hiphopens mest framstående kvinnliga grupper, fångar det tidiga 90-talets stil och känsla av kvinnlig empowerment.

Mona Fällbergs väg in i smyckesyrket

Musiken har Mona haft med sig hela livet, men vägen in i smyckesyrket var inte spikrak. Hon kommer inte från en familj av hantverkare eller konstnärer, men beskriver sin morfar – professor i medicinsk biologi – som oerhört kreativ och skicklig på att teckna.

– Min familj kommer från Ungern. Morfar var genialisk och hans föreläsningar var omtalade. Han ritade och skrev med båda händerna samtidigt på tavlan. Det bästa som fanns var att sitta och titta när han tecknade, säger Mona.

Som barn drömde hon om att bli kläddesigner och sydde nästan alla sina kläder själv. Oavsett yrkesval stod det klart att det kreativa var nödvändigt. Efter gymnasiet lämnade hon Stocksund norr om Stockholm för konststudier i Ungern under ett år.

När hon återvände var hon starkt präglad av svartrock – postpunk eller gothrock – en genre där smycken spelar en central roll. Influenserna syns tydligt i hennes Evil Eye-ringar, några med infattade riktiga ögonproteser. Det var musiken som blev ingången, som väckte lusten att själv börja tillverka smycken – och som än i dag utgör ett bärande fundament i hennes formspråk.

– Jag köpte en gasolbrännare, gick en kurs på Folkuniversitetet och satte mig i vår källare och testade mig fram, berättar Mona.

Smyckeintresset var väckt och fortsatte att växa. Det Mona tillverkade under silversmedskursen räckte som arbetsprov för att komma in på metallformgivningsutbildningen på Konstfack.

– Då sysslade man ju faktiskt med det riktiga hantverket på Konstfack, vilket man sedan övergav, säger hon.

På Konstfack fick Mona både arbeta med corpus – som skålar, fat och bestick – och med smycken. Det var metall som gällde som material; på den tiden kom inte plast och liknande över tröskeln på Konstfack, och hantverket fick man lära sig från grunden. När hon under fjärde året skulle hitta en praktikplats inför det avslutande året fann hon Sebastian Schildt och hans verkstad. Hon sitter fortfarande kvar och hyr plats i verkstaden, som numera har flyttat till Oxenstiernska gården på Östermalm.

– Åh herregud, det har ju gått 30 år sedan jag gjorde min praktik och året efter mitt examensarbete i Sebastians verkstad, minns hon.

Corpus och smycken

Mona tycker om att arbeta både med corpus och med smycken. I praktiken är det dock smycken – och särskilt ringar – som upptar merparten av hennes arbete. Hon arbetar främst med unika ringar som utformas i dialog med kunderna. Hur mycket kunden faktiskt ”bestämmer” i processen är svårt att säga. Kunderna söker sig till Mona just för hennes formspråk och stil. Corpus är extremt tidskrävande och har en helt annan tillverkningsprocess än smycken, vilket gör det extra intressant. Hon tycker om att växla mellan olika sätt att tänka.

– Vi sitter och bollar idéer och kommer fram till något som kunden är nöjd med. Kunden ska känna att de får en ring som ingen annan har. Sedan finns det de som har en helt egen idé som kanske inte är min stil. Men det är roligt att få lära sig nya saker.

Frågan är vad som egentligen är helt unikt. De flesta smeder, liksom alla andra, är en del av sin tid och påverkas av den. Det någon upplever som helt unikt kan ibland dyka upp i nästa dags tidning.

– Men jag försöker alltid ge smyckena en twist. Jag jobbar mycket enligt den gamla skolan – utan CAD och liknande. Jag tycker också att smycket får en annan känsla och kvalitet när jag arbetar analogt, med händerna, genom hela processen.

Det betyder inte att hon är emot användningen av CAD i branschen. Tvärtom ser hon det som mycket användbart i många sammanhang.

– Men mycket av hantverkets känsla sitter i handen. Under arbetets gång kan handen leda in på nya spår, särskilt när man arbetar med olika typer av material, stenar som ska fattas in och liknande.

Eklektiskt, organiskt och inspirerat av musik

Monas formspråk är eklektiskt och rör sig mellan ett mer rektangulärt uttryck och ett organiskt, mjukt böljande.

– Jag var extremt organisk i början på Konstfack. Men tidigt började jag arbeta med ett industriellt material som titan, som har helt andra begränsningar när det gäller smide och som inbjuder till ett hårdare uttryck.

Med tiden har hon även betvingat det materialet och fört det mot mer organiska former. Ytorna är ofta relativt ruffa.

– Jag tycker om kontraster och gillar när något ser grovt ut, men bryter gärna av med något blankt – som diamanter – för att lyfta fram formen och ge den en fulländning.

Gaudí är ju en av mina största idoler

I Monas sortiment syns både titan- och svarta zirkoniumringar med infattade diamanter som kontrast, liksom mer traditionella, lite sötare ringar. Ofta handlar det om beställningar. Hon visar också upp dem för att visa bredden i sin smyckesproduktion för potentiella kunder.

Eftersom jag delvis bor i Barcelona påpekar jag att hennes organiska smycken har vissa likheter med Antoni Gaudís formspråk, som präglar delar av stadens arkitektur.

– Gaudí är ju en av mina största idoler! När jag såg Sagrada Familia första gången började tårarna rinna. Det var så magnifikt. Jag såg kyrkan under en studieresa till Barcelona när jag gick på Konstfack.

När det gäller stil har hon däremot inte – åtminstone inte medvetet – anpassat sig efter rådande trender.

– Jag har alltid utgått från vad jag själv gillar. Jag har aldrig försökt följa trender eller vad andra tycker, utan tillverkat smycken som jag själv tycker är fina.

Hon kan inte heller se att hennes ungerska bakgrund har påverkat hennes formspråk, och är inte ens säker på vad som i så fall skulle vara ett ungerskt stilideal.

– Min stora kärlek är musik. Under många år har jag funderat på hur jag skulle kunna kombinera kärleken till musiken med kärleken till mitt hantverk och smycken.

Det lossnade när hon började arbeta med kedjor. Kedjan 99 Problems är ett resultat av det. Temat och spännvidden i de låtar som inspirerat henne är bred – hiphopen rymmer många budskap.

– Musiken är lätt att ta till sig och här finns allt: den dynamiska fusionen av musik, beats, konst, mode och samhällsrevolution. Den rebelliska viben och den kreativa energin får dig att både vilja dansa och tänka samtidigt.

Tankar om diamanter och guld

Diamanter är vanliga inslag i hiphopens visuella uttryck – både i munnen och som smycken. Hur ofta syntetiska diamanter förekommer är svårt att veta, men i en kultur där mycket handlar om att imponera är det inte osannolikt att de förekommer.

– Jag har vid några tillfällen använt syntetiska diamanter när kunden valt det. Det är en knepig fråga och jag är splittrad. Redan i dag produceras stora mängder syntetiska diamanter, och på sikt riskerar de att helt förlora sitt värde. Det är viktigt att kunden är medveten om det.

För enskilda guldsmeder kan det dessutom vara svårt att avgöra om en diamant är syntetisk eller naturlig, särskilt när kunder kommer in med egna stenar eller vill göra om befintliga smycken. Ibland vet inte ens kunden själv vad det är för sten.

För många representerar guldet och stenarna i deras smycken något mer än dagsnoteringen på råvarubörsen – det handlar också om emotionella värden. Det är inte bara guldpriserna som gör att kunder vill använda far- och morföräldrars guld när de beställer nya smycken. Känslan av att skapa en ny vigselring av en anhörigs guld är viktig för många.

– Jag älskar att återanvända guld på det sättet. Många har gamla kedjor och smycken från sin mormor. Att skapa något nytt av det, som de verkligen bär och tycker om, är fantastiskt. Guldet och minnena får leva vidare generation efter generation. Det handlar om en känsla. Samma sak med diamanter – äkta diamanter inger en annan känsla än syntetiska.

I verkstaden på Oxenstiernska Malmgården driver smederna sina egna företag. De är specialiserade på olika områden – vissa mer på smycken, andra på corpus eller på att laga större silverföremål. Mona upplever inte att de konkurrerar med varandra. Arbeten fördelas oftast till den som är bäst lämpad, och de hjälper varandra när det behövs.

– Vi är som en familj här. Det är en välsignad plats. Jag har suttit i Sebastians verkstad så länge, och med Olle Olls i bänken bredvid ända sedan Konstfack. Olle är den människa jag har träffat mest av alla.

En stor fördel med att arbeta i en sådan här verkstad är inte bara att den är välutrustad, utan också att här finns många erfarna smeder med olika spetskompetenser. Det finns alltid någon att fråga när problem uppstår. Mona framhåller att alla är generösa med sin kunskap – tillsammans är inget omöjligt.

Vill du läsa fler spännande artiklar från Tid & Smycken så hittar du dem här.