Till alla smyckeälskare där ute: Om ni har vägarna förbi London, missa inte Victoria & Albert Museums stora utställning om Cartier. Den pågår fram till den 16:e november.

Utställningen är fantastisk. Man baxnar inför exceptionella ädelstenar, extraordinärt hantverk, banbrytande innovationer och storslagen design.

Man kan också bli kär i smyckena av helt andra anledningar, som att en collier påminner om en älskad moders ögon, för att man älskar film (och juveler på film), gillar egensinniga kvinnor som går sin egen väg och för att juveler kan kittla smaksinnet.

Ett smyckes kanske mest värdefulla egenskap är nog dess förmåga att berätta en historia, om människor och händelser. Att få oss att känna. Därför har jag kurerat min alldeles egna miniutställning med Cartier-smycken som jag känner lite extra inför.

Panterfeber

– Wallis Simpsons legendariska panterbrosch från 1948.

Pantern är en av Cartiers mest ikoniska designelement och det här är första gången som designen presenteras i tredimensionell form. Dessutom berättar broschen om två egensinniga kvinnor.

Det första pantermönstret dök upp 1914, på ett damur. Ungefär samtidigt fick illustratören George Barbier i uppdrag att skapa en annons som resulterade i ”Dame à la Panthère”, med en elegant klädd kvinna med en pärlsautoir som når till hennes fötter – där också en svart panter ligger. Pantern hade gjort sitt intåg i Cartiers värld – och har sedan dess stannat kvar i en eller annan form under årens lopp. Men det var den här broschen som riktigt satte fart på Cartiers kärlekshistoria med den stora katten.

Pantern är prydd med diamanter och safirer infattade i ett mönster som efterliknar det fläckiga panterskinnet* som liksom klänger på ett klot av en cabochonslipad kashmirsafir, känd för sin djupa sammetslena blå färg och klarhet, på dryga 152 carat. Broschen är svår att glömma – särskilt om man en gång sett den i verkligheten.

Broschen har tillhört Wallis Simpson, eller hertiginnan av Windsor, en av dåtidens mesta stilikoner känd för sin djärva och personliga stil (och för att ha fått Edward VIII att abdikera från den engelska tronen). Wallis låg på listan över världens bäst klädda kvinnor över fyrtio år, med hjälp av modeskapare som Elsa Schiaparelli, Givenchy och Dior – samt juvelerare som Cartier.

Hertigen av Windsor var känd för att överösa sin hustru med dyrbara juveler och året innan hade han beställt en annan brosch av Cartier, en panter av guld med fläckar av onyx som klättrar på en smaragd. Hertiginnan föredrog dock blå ädelstenar – de framhävde visst hennes ögon bättre – så året därpå beställdes en ny brosch.

Broschen är skapad av Jeanne Toussaint, Cartiers konstnärliga ledare på juvelsidan från 1933 till 1970 då hon gick i pension. Hon var känd för sin blick för detaljer och vågade prova nya saker i sin design – som den tredimensionella panterbroschen. Hon har också en stor del i att just pantern blivit en Cartier-symbol. Under tidigt 1920-tal blev pantern och andra stora kattdjur återkommande inslag inom konst, design, mode och inredning och Jeanne Toussaint var så fascinerad av pantern att hon fick smeknamnet ”La Panthère”.

* Panter är ett alternativt namn på leopard eller jaguar med melanistisk päls, det vill säga en förhöjd koncentration av melanin, det mörka pigmentet som ger pälsen dess färg.

Med ögon känsliga för grönt

– Barbara Huttons jadeithalsband, från 1934.

Det här jadeithalsbandet påminner mig om min mors gröna ögon. Fantastiska. Av den anledningen bara måste jag älska den här magnifika collieren av jadeit. Den har tillhört Barbara Hutton, amerikansk mångmiljardärska och societetskvinna känd för sin både djärva och sofistikerade juvelsmak. Hennes främsta rivaler som stilikon var Wallis Simpson och Daisy Fellowes som också var hängivna Cartier-fans.

Självklart gillar jag det också för de perfekt snidade kulorna av imperial jade, den allra dyrbaraste varianten av jadeit med en klar äppelgrön färg. Fantastiska. Låset med rubiner skänker collieren det där lilla extra. Det gröna blir liksom ännu grönare.

Hur dyrbart? När Cartier köpte tillbaka halsbandet på auktion 2014, betalade man omkring 28 miljoner dollar…

En liten lektion i jade: Jade är ett samlingsnamn för två olika mineraler, nefrit och jadeit. Båda varianterna har använts i smycken och hantverk, men jadeit är den mer värdefulla och sällsynta av de två. Särskilt “imperial jade” är känd för sin intensiva, genomskinliga gröna färg och anses vara den mest värdefulla formen av jadeit. Jade finns även i andra färger, vit, lavendel, Guam, orange, svart.

Film och juveler i perfekt harmoni

– Gloria Swansons armband av bergskristall och diamanter, 1930.

Om man gillar filmer och att spana in berömda juveler, är Sunset Boulevard från 1950 ett säkert tips: Här syns Gloria Swansons magnifika armband med bergskristall och diamanter. I Hollywoods tidigare historia var det faktiskt mest vanligt att filmstjärnorna bar sina egna smycken, både i filmer och på galor.

Jag såg Glorias armband för första gången, i verkligheten, på Nationalmuseums utställning ”Sköna Juveler” år 2000 (tror jag det var) och det var en fröjd att återse dem på Cartier-utställningen på V&A i London. Sen tittade jag på filmen. Igen. Den är för övrigt sevärd – inte bara för armbandens skull.

Det finns två armband, det ena har fyrtiosju nästan halvcirkelformade bergskristallplattor uppträdda på två fjädrande metalltrådar och förstärka på insida med stavar av platina på jämna avstånd, varje platta infattad med diamanter på sidorna.

Opalernas hemlighet

– Halsbandet Yoshino med opaler, morganiter och rosa safirer ur high jewelry-kollektionen Coloratura.

Av någon anledning har jag haft svårt för opaler och har haft dåligt samvete för det – jag fattar ju att det är en fantastisk sten. Jag hade turen att få träffa Jaqueline Karachi, Cartiers creative director, när Coloratura presenterades i Paris och hon hjälpte mig att hitta nyckeln till opalernas färgskimrande hemlighet genom bland andra det här halsbandet.

”Man måste studera varje opal, dess inre landskap, under en mycket lång tid för att förstå vilken färgskiftning som är den mest betydande. Först därefter kan man förstå vilka andra stenar man bäst kombinerar den med”, förklarade hon då.

I krig och fred

– Victory Brooch från 1944.

I alla tider har människan använt sig av symboler för att kommunicera, för att visa samhörighet eller protestera. Smycken till exempel.

Under den tyska ockupationen av Paris under andra världskriget, kallade många parisare sig själva för fåglar i en bur. Så 1942 skapade Cartier en brosch i form av en fågel för att representera det ockuperade Frankrike. Efter Frankrikes befrielse visades en ny version i Cartiers skyltfönster: Nu var burdörren öppen och en lycklig fågel breder ut sina vingar, beredd att (äntligen) lämna sin bur. Fågeln är prydd med diamanter, lapis Lazuli och korall. Vitt, blått, rött, som i den franska flaggans färger.

ReBelle

– Armbandet Juste un Clou från 1971

Love Bracelet är en true Cartier-klassiker. Det är lite som Hermès Birkin-väska och älskas av fashionistas världen över. Men jag föredrar Juste un Clou, en lillasyster till kärleksarmbandet kan man väl säga. Som namnet antyder är det en spik som böjts till ett armband. Enkelt och lite rufft.

Min förtjusning ligger i min fäbless för 70-tal och för New York – och armbandet är skapat i just New York 1971. Designern bakom är Aldo Cipullo (som också skapade Love Bracelet) hade en fäbless för byggarbetsplatsens alla detaljer, som boltar, muttrar, skruvar – och spikar. I mina ögon speglar Juste un Clou den ruffiga men energiska stämning som då rådde i staden. Dessutom bröt det uppfriskande mot spelreglerna inom juvelvärlden.

Skimrande hemligheter

– Baroda Bracelet, 1953

Någon gång i historian lyckades människan öppna en mussla, förmodligen i jakten på mat. Och fann också ett litet skimrande klot. Den första pärlan blev till saga där och då. Man har trott att pärlor var regndroppar som fyllts med månljus och stelna när de nådde havets yta och ostron svalt dem. Andra har menat att det var änglatårar.

Det är något med den där skimrande mjukheten som känns så – hemlighetsfull. Tänk då en svart pärla som skimrar. Jag riktigt hoppade till när jag såg det här armbandet med naturliga svarta pärlor (mycket ovanliga) på utställningen i London. Som jag minns det hade det inte någon särskilt framträdande plats – men det liksom glödde och drog mina blickar till sig.

Baroda Bracelet beställdes av Maharani Sita Devi av Baroda, känd som Indiens svar på Wallis Simpson. Naturliga pärlor är för övrigt pärlor som musslan producerat utan mänsklig inblandning.

Vill äta!

– Mountbatten Bandeau, Cartier London, 1928.

En av mina första juvelupplevelser var en historisk utställning med indisk konst på Metropolitan i New York. Kanske är det därför jag är så förtjust i Cartiers berömda Tutti Frutti-stil, fylld med färg och inspirerad av den invecklade Mughal-snideritekniken.  Eller för att jag helt enkelt blir godissugen.

Just det här smycket tillhörde an Lady Mountbatten, men det var en annan societetsdam som särskilt bidrog till att göra den här stilen populär, Daisy Fellowes, arvtagare till Singers symaskinsförmögenhet, och känd för sin stil.

Cartiers färgglada smycken från 1920- och 30-talen fick dock inte namnet ”Tutti Frutti” förrän på 1970-talet. Vid den tiden var de helt enkelt kända som ”pierres de couleur” (färgstenar).

Det allra senaste

– Collieren Hyala ur high jewelry-kollektionen En Équilibre.

Så roligt att Cartier presenterade sin senaste high jewelry-kollektion i Stockholm!

Överväldigande så klart, och en presentation som också omfattade äldre smycken samt klockor, lösa ädelstenar och en uppbygg workshop där man visade hur exempelvis pantern i halsbandet Panthère Dentelée kom till, den första panter med genombruten design och som på ett rart och omhuldande vis håller en 4,06 carat stor sköldslipad diamant.

Min favorit blev dock collieren Hyala, en skapelse med diamanter och safirer i gula, bruna och rosa toner slipade till mjuka cabochoner och infattade i matchande roséguld. Cartier visar ofta färgstenar i klara färger som kontrasterar mot huden – med Hyala får man tvärtom känsla av att stenarna mjukt flyter ut över huden och blir en del av den.

Grande Finale!

– Pannband av platina med diamanter och fjädrar, Cartier New York, cirka 1924.

Utställningen på Victoria & Albert Museum kulminerar i spektakulära tiaror. Inget för undertecknad, även om jag förstår att en tiara representerar en oerhörd hantverksskicklighet. Men den här gracila skönheten föll jag pladask för: ett tunt pannband av platina med diamanter prydd med en fjädervippa som visades i en annan avdelning.

Tidlös skönhet

Jag skriver om klockor – men bär sällan någon. De känns ofta lite för tunga. Och så har jag fått för mig att runda boetter inte passar på min handled. Cartiers Baignoire med sin ovala boett passar däremot perfekt (har provat)! Den fångar också det där franskt chica, sofistikerad och bedårande mjuk på samma gång. För något år sedan presenterades en modell med ett stelt guldarmband. Smycke och klocka på samma gång. Perfekt.

Om Cartier-utställningen på V&A i London

Det här är Storbritanniens första stora utställning på nästan 30 år tillägnad Cartier och den innehåller över 350 föremål, såväl smycken som klockor och skisser, utlånade av Cartier själva, av V&A, den brittiska kungafamiljen, museer och privata samlingar.

Den anrika juvelerarfirman grundades i Paris redan 1847 av Louis François Cartier, och har en lång historia som både juvel- och klockleverantör till kungahus, maharadjor, filmstjärnor och diverse andra celebriteter. Kung Edward VII hänvisade till Cartier som ”Jeweller of Kings and King of Jewellers”.

Utställningen berättar om Cartiers utveckling från tidigt 1900-tal. Det var vid den tiden som grundarens tre barnbarn bestämde sig för att skapa det första internationellt erkända juvelhuset och etablerade filialer i Paris, London och New York. Vi får veta mer om bröderna Louis, Pierre och Jacques och deras kompletterande färdigheter som gjorde succén möjlig. Vi får följa uppkomsten och vidareutvecklingen av Cartier-stilen, relationen med nyckelkunder och hur dessa samarbeten resulterat i de mest magnifika skapelser. En avdelning fokuserar också på verkstäderna, ädelstenar och teknik. Var och en Cartiers filialer etablerade sina egna interna verkstäder. Utställningen visar också hur Cartier formade sin image. Bröderna förstod sig på marknadsföring och genom offentliga utställningar, reklam och lån till evenemang och modetidningar kom namnet tidigt att förknippas med sofistikering, originalitet och smak. Vid 1925 års utställning Internationale des Arts Décoratifs et Industriels Modernes i Paris var Cartier exempelvis den enda juveleraren som visade sina skapelser tillsammans med ledande couturiers.

Allt eftersom tiden gick ersattes kungligheter och aristokrater av skådespelare och musikartister som stilikoner för sin tid – vilka i sin tur har hjälpt Cartier förbli ett av de mest igenkända namnen i världen idag. Ett roligt inslag på utställningen är för övrigt de många filmavsnitt som visar smycken från Cartier.